I faderns, sonens och den heliga sommelierns namn

Då min tankeverksamhet tenderar att cirkulera kring mat och ätande, brukar jag dagdrömma ganska mycket. Ibland känns det som om jag kommer till insikt kring varför gastronomiska skeenden ter sig på ett visst sätt och ibland inte. Med den uppsjö av matprogram men i synnerhet nyöppnade kontemporära restauranger som sprider sig som en löpeld (Espresso House räknas inte) - har jag märkt en sak. Kockar prisas från höger till vänster för sin matkonst som om de vore himmelska krafter. Hela matprogram dedikeras åt upplärandet av unga energiska samt smått naiva aspirerande servitörer och servitriser. 

Bland allt detta undrar jag var sommeliererna är. Unga som erfarna vinkonässörer känner jag, inte får den uppmärksamhet och respekt de förtjänar. Nu menar jag nödvändigtvis inte sommeliern på Alain Ducasse au Plaza Athéné eeller sommeliern på Heinz Becks La Pergola i Rom, med en fabulöst krämvit och nystryken skjorta; bemöta en med ett halv-nonchalant Ricky Martin - leende. Jag vill se mer av den unga spralliga och vetgiriga sommeliern på det lokala kontemporära bistrot lyftas fram. Grabben i blekta trasiga jeans och en flannelskjorta sådär lite förvirrat men ändå charmigt bemöta dig, och ta dina smaklökar på en världsomspännande dryckesresa. Låta dig förstå på ett djupare emotionellt plan vem som har producerat Gewürztraminernsamt varför det harmoniserar så bra med rätten du precis skall avnjuta.

Efter en kort tid i Stockholmfick jag nöjet att sammanstråla med Sofia Castensson - en ung, passionerad och charmig tjej som har vunnit Lily Bollinger-priset. Priset delades ut av det anrika champagnehuset BollingerChampagne som drevs av den sena Madame Lily Bollinger. Även om vi bara träffades över en kopp kaffe på ett litet intimt undangömt kafé i ljuset av en ruskigt blåsig höstdag i Stockholm - utstrålade Sofia en intensiv passion för vin och sommelierns roll. Kanske fantamej intensivare än ett glas Château Latour A Pomerol 1998. Bortom den självklara rollen att föreslå passande viner till maten, kände vi att sommeliern nästan får rollen som en människokännare. En psykolog. En person med nästintill moderlig omtänksamhet och förståelse. Hen måste ha alltifrån matens smaker och aromer i åtanke, vilken design av glas som passar till vilket vin, vilka preferenser och erfarenheter gästerna har, samt i vilket syfte gästerna kommer för att dinera eller dricka. 

Jag kommer ihåg när jag jag var i Umeå för att par år sedan och besökte en lokalt omtalad restaurang. Efter att ha konverserat med sommeliern en stund och stirrat igenom menyn, valde jag bland annat en anrättning på anklever, marinerade russin, nöt och havreflarn och en vanilj-doftande buljong - till vilket jag serverades en Cloudy Cabernet Sauvignon, Soil & Soul 2009 från Napa Valley. De söta bäriga och rökiga noterna mötte den sammetslena levern fantastiskt väl, vilket nästintill påverkade mig på ett sensuellt plan. Var hade sommliern varit hela mitt liv?

Listan kan göras lång men budskapet är tydligt. Sommelierns roll kan hamna i skymundan bland allt glitter och glamour som sprinklas över kockar och liknande. Vi borde slå ett slag för dennes ack så underskattade roll. Likt moderns famn som var redo att omfamna dig efter att du ramlade och slog i knäet för första gången, varpå du skrek som en stucken gris - är din sommelier där för att hålla dig i handen och ta dig på en gastronomisk rymdresa följt i dryckens spår.