Fika

Mer fika åt folket!
En rykande kopp Gevalia. Ett bakhantverk från wienercaféet. Eller luta sig tillbaka på hipsterknutpunkten Il caffe, och avnjuta en nybryggd kopp efter konstens alla regler. Oavsett vad man väljer infinner sig här en gemensam nämnare – nämligen begreppet fika. 
Fika är ett brett och utspritt fenomen, som skulle kunna liknas vid en social institution. Den vardagliga definitionen är att dricka kaffe, oftast med något sött tillbehör. Att fika genomsyrar den svenska kulturen så mycket att det har blivit en del av vår vardag. Detta har sin historiska förklaring i de bagerier och kaféer som spred ut sig under tidigt 1900-tal, inte minst i Stockholm, för att senare utvecklas till naturliga samlingspunkter för fikasugna.
Som utbildad kock vid Le Cordon Bleu i London har jag fått privilegiet att jobba i olika länder och insett att svenskar ligger i framkant när det kommer till fika. För Londonborna handlar det mer om att mätta magen och få sitt dagliga sockerrus. Det framgår inte minst av deras så kallade "afternoon-tea" eller "high-tea", vilket i princip är engelsmännens motsvarighet till fika. Efter att ha avnjutit ett antal "afternoon-teas", både på ultraraffiga fik längs Brick Lane och på det pompösa Ritz Hotel, kan jag konstatera att det saknades något. Bakverken och snittarna var utomjordiskt goda, och låg oftast lite sådär intimt på ett ståtligt silverskiktat fat. Med det kändes liksom stelt. Den varma känslan av gemenskap infann sig inte. Fikandet hade mist sin spontanitet och blivit mer som en alltför noga planerad, social och elitistisk aktivitet.
I sin gastronomiska rymdresa "The Physiology of Taste" beskriver J.A Brillat-Savarin kaféer och fikande som fördelaktigt med anledning av att det är: "highly beneficial to the conduct of social life."Bortsett från att fikandet knyter människor samman, slipar det även våra sociala koder. Dess sällskapliga essens bidrar till mänsklig interaktion, kulturellt utbyte och rentav intellektuell stimulans av olika slag. Det krispiga wienerbrödet och den sammetslena espresson verkar egentligen som statister för det kulturella och vänskapliga utbytet.
En intressant etymologisk betydelse av begreppet fika är "att söka efter”. Exempelvis "att fika efter beröm". Kanske finns det en psykologisk koppling? Vad är det egentligen som vi "söker" eller rättare sagt "fikar" efter? Belöning? Tröst? Gemenskap? Allt jag vet är att vi borde slå ett slag för fikandet! Om inte för sötsakerna och det nybryggda kaffet, så åtminstone för dess sociala funktion. Lite som J.A Brillat-Savarins maxim: "The pleasures of the table belong to all times and ages, to every country and every day; they go hand in hand with all our other pleasures, outlast them, and remain to console us for their loss."

Comments

Popular Posts