Narcissistiskt matfotograferande

Jag har jobbat på olika restauranger i Stockholm; ute i skärgården och runt snobbarnas knutpunkt - Stureplan och Strandvägen. Både under jobbet och som en naturligt analytisk åskådare i privata sammanhang, hade man kunnat skriva en oändlig avhandling i ociviliserat mänskligt beteende. Det är i sig inget nytt, men sociala medier har onekligen varit katalysatorn i detta fenomen varpå mänskligt ego syresatt detta konstant. Vad talar jag om då? Jo mina kära homo sapiens, nämligen överdrivet matfotograferande. ”Men du låter ju som en riktig bitterfitta Peyman!”. Kanske det. Men kanske även som en realist… Vad vet jag?

Att säga att vi lever i ett hyper-ytligt samhälle idag är ingen överdrift. Jag menar, att se en ung person, säg 18 år, bära ett bälte och en väska vilka i monetära termer motsvarar en hyra för en icke-stambytt lägenhet i södra Stockholm, är ingen ovanlig syn. Icke att förglömma dock; att visa vad man äter; vad man dricker; var man äter - är tydligen en ganska essentiell del av en del individers vardag. Detta visas givetsvis tydligast genom sociala medier. Att tagga (läs: referera) till vad det är man äter, var man äter det, hur man äter det och vad man dricker har nästan blivit till en sektliknande ritual. Det blir nästan som om man läser en jävla källförteckning. Likheten med materiella ting är ganska slående - där personerna på bilderna istället blir levande källförteckningar. Konsumerism med en god dos av mänskligt ego är fantamej en sjukdom. Någon kanske borde ta sig an frågeställningen: "How human ego reduces marketing costs". Men oj, just det, tillbaka till ämnet i fråga.

Missförstå mig inte. Jag fotograferar själv maträtter ofta, av vilka några hamnar på sociala medier. Men här kommer särskiljningen: detta är maträtter av kokkonstens allra högsta grad som är tagna med omsorg och enkelhet. Jag försöker inte göra det till något det inte är. Jag försöker undvika att vara fåret som jumps on the bandwagon så fort något blir trendigt. Och detta i synnerhet vad gäller maträtter och restauranger. Går man längs hela Strandvägen exempelvis, lär det iakttagande ögat märka att menyerna på det stora hela liknar varandra. Gud förbjud att man tar bort storsäljare som skagenröra, köttbullar med resten av faderullan och restaurangens egna hamburgare. Givetsvis är dessa rätter säkert goda. Men handlar det inte mer om att synas där det är trendigt? Att se en grupp väldigt unga gäster i sina designer-utstyrslar stirra på en meny i fyrtiofem minuter för att därefter bestämma sig för att dela på en skagenröra eller, på sin topp, ta köttbullar med resten av tramset med ett glas av husets vin - är nästintill tragikomiskt. Nu vet jag kanske vart Csn-bidraget tar vägen...  Men det slutar inte här. Man måste dessutom fotografera det i sjuttiofem olika vinklar, oftast med en dyr väska synandes och ett trendigt pseudo-intellektuellt citat som caption om hur mycket man älskar mat. Det är heller inte ovanligt att se samma individer skriva ett tacktal till restaurangen på samma bild. Som om restaurangen specifikt bjöd in dessa personerna på en privat middag...

När allt kommer omkring, kommer denna typ av narcissistiskt matfotograferande (läs: beteende) finnas ett bra tag framöver. Men då undrar jag en sak. Vad är det för fel på att låta, exempelvis, ödmjuka köttbullar med dess klassiska garnityr vara just ödmjuka köttbullar med dess klassiska garnityr - i all sin enkelhet? Och vad är det för fel på att vara en mogen och ödmjuk person som lever inom sina finansiella ramar? Ni muppar som helt plötsligt börjar spela Bingo Rimér så fort något ätbart eller drickbart placeras på ett bord, sluta. Låt det vara som det är utan att höja upp det till skyarna. 

Bittra kramar och världsfred//

Peyman